IDA: I think i found my peace.
Det är så märkligt hur något kan förändras så snabbt. Jag har hela veckan haft supermkt ångest för resan. Har brytit ihop i tårar sporadiskt och legat vaken om nätterna med hjärtat bankandes så hårt att man börjar undra hur det inte slagit sig ut ännu, och med svetten lackandes och tankar som går "Fan jag klarar det inte, jag är inte redo att åka. Jag kommer dö"
Ne det va inte riktigt så jag förväntade mig att tankegångarna skulle gå veckan innan the big journey som jag har längtat så mycket efter. För det har jag verkligen gjort, alla vet hur jag alltid velat åka iväg och min passion har ju alltid funnits runt Afika. Borde jag inte vara i världens härligaste kongruens?!
Linas arbetskamrat förklarade igår att det är "reptilhjärnan" som bråkar med mig, den som är rädd att lämna det trygga och nu uppmuntrar mig att fly från alla utmaningar. Jag säger bara en sak: Fuck u Reptis :)
Hur som helst känns allt lugnare nu och det finns ju en solklar förklaring till varför jag har mått dåligt: det har varit kefft mellan mig och pojken. Nonchalanta mornar, uteblivna sms och games om vem som kan vara mest otillgänglig känns som en rätt bra översättning på det vi har pysslat med på sistone. Men så messade han i alla fall igår kväll och undrade om jag ville träffa honom så vi fick ses en sista gång och det var såklart det enda jag ville och har velat. Men tänkte absolut inte ta initiativet själv eftersom han var så puckad sist. Jag var redan i Skanstull (bio och middag med kusinens barn och sedan fika med jessica och Omid) och vi pratade i telefon tills han kom och mötte mig, tanken var att jag skulle åka hem till mig men att vi skulle hänga lite på perrongen först. Naturligtvis slutade det med att jag åkte med honom hem ändå. Kändes inte ett dugg bra först, känslostormarna bara virrade runt, han sa rätt ut att "jag höll på att bli kär i dig men höll tillbaka det, och om jag hade varit jättekär i dig nu hade jag väntat på dig. Men du är bäst Ida, hoppas du vet det" och jag låtsades som att det inte var som att få en kniv i magen. Jag svarade "Men om du inte har blivit kär i mig nu kommer du aldrig bli det heller" varpå han sa "Nej jag vet..."
Väl hemma hos honom var det lite knepig stämning. Jag ville inte komma nära för jag var ledsen och kände mig dum som ens åkt dit, men samtidigt ville jag bara krypa under hans hud och stanna där föralltid. Fan vad jag gillar honom. Tillslut började vi iallafall prata och efter mkt svammel fick jag ungefär fram:
"Men jag tycker om dig mer än vad du tycker om mig och om du ändå aldrig kommer bli kär i mig så förstår jag inte vad poängen är att jag är här. För mig har det alltid funnits mer än "kul" i det här och jag får panik när du uttryckér det så eftersom det inte är min bild av oss eller min självbild. Jag hoppar inte i säng med vem som helst. Förstår du?"
"Jaa.."
"Okej vad menade jag då?"
"nej jag vill lyssna på dig"
"Du har inte fattat nått"
Sedan låg vi typ bara apatiska och kramades, han ville att vi skulle sova med läpparna mot varndras. Ibland sa han ngt, jag i stil med "Fan" och han i stil med "Shit du ska åka från mig i 3 månader" Han undrade om jag va sur på honom, jag svarade nej, bara att timingen sög. Typ uppgiven vore ett bättre ord.
"Men du kommer ju aldrig bli kär i mig ändå har du ju sagt så"
"Va? Nej jag vet inte det Ida, ingen vet vad som händer när kommer tillbaka"
Slutade med att vi hade sex ändå, njöt av varje sekund och det har aldrig varit bättre.
Och sedan släppte ngt. Han sa att han hade förstått vad jag menade förrut, öppnade sig och skymtade jag vissa sårbarheter. We Were Close.
Där någonstans fick jag min peace. Det behövdes inte sägas så mkt mer. Han vill ha kontakt när jag kommer tillbaka. Det räcker. För just nu finns dert ju bara det alternativet eller att inte ses alls. Jag åker imorrn, det finns ingen tid innan resan kvar att fucka up. Fett tryggt haha. Och avslutet blev respektfullt, behöver inte tänka "coulda, woulda, shoulda". Its all cried out. och jag är så glad att vi sågs. Väggarna lixom föll, det blev så ärligt tilllsut. Ingen pallade leka svår. Kommer sakna honom jättemkt, verkligen jättemkt och jag tror det kan vara bra att få lite distans nu och tänka på varsitt håll. Det har rådit sådan kaos kring oss, men nu kanske "Ida och ***" Kan få bli lite mer avdramatiserat? För man vill inte ha en Romeo och Julia-historia, man vill ha enkelt och villkorslöst. Och det finns ju tämligen större potential för något sådant efter resan :)
SÅ NU ÖÄR DET TANZANIA FÖR HELA SLANTEN! HELA MORGONEN OCH DAGEN NU HAR JAG LÄNGTAT OCH VART POSITIVT PIRRIG I MAGEN, ME , LIKE!!"
Dessutom är Stig packad och klar :D:
Sedan har jag klippt mig :D, här är före och efter-bilderna:
HAHAHA, skönt att man inte ser ngn skillnad men jag vatvungen å ta kort-hårs-fotot själv :P
Några ses jag med ikväll. Er andra tänker jag höras med :) Skittaggad nu, wi wi wiii!
pppzzz<3<3<3
Ne det va inte riktigt så jag förväntade mig att tankegångarna skulle gå veckan innan the big journey som jag har längtat så mycket efter. För det har jag verkligen gjort, alla vet hur jag alltid velat åka iväg och min passion har ju alltid funnits runt Afika. Borde jag inte vara i världens härligaste kongruens?!
Linas arbetskamrat förklarade igår att det är "reptilhjärnan" som bråkar med mig, den som är rädd att lämna det trygga och nu uppmuntrar mig att fly från alla utmaningar. Jag säger bara en sak: Fuck u Reptis :)
Hur som helst känns allt lugnare nu och det finns ju en solklar förklaring till varför jag har mått dåligt: det har varit kefft mellan mig och pojken. Nonchalanta mornar, uteblivna sms och games om vem som kan vara mest otillgänglig känns som en rätt bra översättning på det vi har pysslat med på sistone. Men så messade han i alla fall igår kväll och undrade om jag ville träffa honom så vi fick ses en sista gång och det var såklart det enda jag ville och har velat. Men tänkte absolut inte ta initiativet själv eftersom han var så puckad sist. Jag var redan i Skanstull (bio och middag med kusinens barn och sedan fika med jessica och Omid) och vi pratade i telefon tills han kom och mötte mig, tanken var att jag skulle åka hem till mig men att vi skulle hänga lite på perrongen först. Naturligtvis slutade det med att jag åkte med honom hem ändå. Kändes inte ett dugg bra först, känslostormarna bara virrade runt, han sa rätt ut att "jag höll på att bli kär i dig men höll tillbaka det, och om jag hade varit jättekär i dig nu hade jag väntat på dig. Men du är bäst Ida, hoppas du vet det" och jag låtsades som att det inte var som att få en kniv i magen. Jag svarade "Men om du inte har blivit kär i mig nu kommer du aldrig bli det heller" varpå han sa "Nej jag vet..."
Väl hemma hos honom var det lite knepig stämning. Jag ville inte komma nära för jag var ledsen och kände mig dum som ens åkt dit, men samtidigt ville jag bara krypa under hans hud och stanna där föralltid. Fan vad jag gillar honom. Tillslut började vi iallafall prata och efter mkt svammel fick jag ungefär fram:
"Men jag tycker om dig mer än vad du tycker om mig och om du ändå aldrig kommer bli kär i mig så förstår jag inte vad poängen är att jag är här. För mig har det alltid funnits mer än "kul" i det här och jag får panik när du uttryckér det så eftersom det inte är min bild av oss eller min självbild. Jag hoppar inte i säng med vem som helst. Förstår du?"
"Jaa.."
"Okej vad menade jag då?"
"nej jag vill lyssna på dig"
"Du har inte fattat nått"
Sedan låg vi typ bara apatiska och kramades, han ville att vi skulle sova med läpparna mot varndras. Ibland sa han ngt, jag i stil med "Fan" och han i stil med "Shit du ska åka från mig i 3 månader" Han undrade om jag va sur på honom, jag svarade nej, bara att timingen sög. Typ uppgiven vore ett bättre ord.
"Men du kommer ju aldrig bli kär i mig ändå har du ju sagt så"
"Va? Nej jag vet inte det Ida, ingen vet vad som händer när kommer tillbaka"
Slutade med att vi hade sex ändå, njöt av varje sekund och det har aldrig varit bättre.
Och sedan släppte ngt. Han sa att han hade förstått vad jag menade förrut, öppnade sig och skymtade jag vissa sårbarheter. We Were Close.
Där någonstans fick jag min peace. Det behövdes inte sägas så mkt mer. Han vill ha kontakt när jag kommer tillbaka. Det räcker. För just nu finns dert ju bara det alternativet eller att inte ses alls. Jag åker imorrn, det finns ingen tid innan resan kvar att fucka up. Fett tryggt haha. Och avslutet blev respektfullt, behöver inte tänka "coulda, woulda, shoulda". Its all cried out. och jag är så glad att vi sågs. Väggarna lixom föll, det blev så ärligt tilllsut. Ingen pallade leka svår. Kommer sakna honom jättemkt, verkligen jättemkt och jag tror det kan vara bra att få lite distans nu och tänka på varsitt håll. Det har rådit sådan kaos kring oss, men nu kanske "Ida och ***" Kan få bli lite mer avdramatiserat? För man vill inte ha en Romeo och Julia-historia, man vill ha enkelt och villkorslöst. Och det finns ju tämligen större potential för något sådant efter resan :)
SÅ NU ÖÄR DET TANZANIA FÖR HELA SLANTEN! HELA MORGONEN OCH DAGEN NU HAR JAG LÄNGTAT OCH VART POSITIVT PIRRIG I MAGEN, ME , LIKE!!"
Dessutom är Stig packad och klar :D:
Sedan har jag klippt mig :D, här är före och efter-bilderna:
HAHAHA, skönt att man inte ser ngn skillnad men jag vatvungen å ta kort-hårs-fotot själv :P
Några ses jag med ikväll. Er andra tänker jag höras med :) Skittaggad nu, wi wi wiii!
pppzzz<3<3<3
Vad önskas?
Trackback
